Cecilia Sahlström

Jag debuterade med Vit syren 2017 (2016) och kom ut med I egna händer april 2018.



torsdag 13 december 2018

Uppåt i skrivarverkstaden - Nominerad till Storytel Awards 2019 och annat roligt

Ibland är det knappt som en heltidsarbetande människa orkar tänka författande överhuvudtaget. Särskilt så här års.

Så händer det!

Det dimper ner ett mail i inboxen ena dagen och ett brev i postboxen nästföljande dag.

"Du är nominerad till Storytel Awards 2019" 


Det innebär att I egna händer, jag och inläsaren Maria Lyckow är nominerade.  Och vet ni, det känns som:

💫💫"Du är nominerad till Storytel Awards 2019!"💫💫

Och med ens är författandet inte alls något motigt eller jobbigt. Det är så roligt, världens roligaste jobb faktiskt.

Brevet då?
Jo det var från ALIS och Myndigheten för tillgängliga medel:

"Din bok I egna händer (...) har blivit efterfrågad av personer med läsnedsättning som inte kan läsa tryckt text. ALIS (Administration av litterära rättigheter i Sverige) har därför glädjen att meddela att MTM (...) har gjort denna bok tillgänglig som talbok."

Jag blev rörd. Ja det blev jag, rörd och väldigt glad. Och särskilt som 

Musikhjälpen 2018 har som tema "Alla har rätt att funka olika"

Skänk gärna en slant till deras insamling!

Så, två underbara nyheter inom två dagar. 
Jag ångrar inte en sekund att jag tog det där klivet för ett antal år sedan, klivet rakt ut i det okända.

Och hörni, 

Kom för all del ihåg att rösta på I egna händer, start 7 januari 2019!


Med kärlek 

från en mycket glad författare!




onsdag 29 augusti 2018

Skrivkramp och skrivkramar - Trean snart klar!

Att få en mängd själsliga kramar när en är på väg att ge upp, när gråten och paniken gör en helt paralyserad, är så välgörande och slås inte av något.

Jag har kämpat med roman nummer tre, trott att jag måste börja om från början efter att ha skrivit ungefär halva.. slängt en massa text, suttit och stirrat på ett blankt blad.. och trott att jag är oduglig. Jag har sovit dåligt i en månad, legat och snott runt, försökt komma på vad det är som inte bra. Men utan resultat. Jag kunde helt enkelt inte se i vilken ände jag skulle börja dra.
Jag beslutade mig för att skriva om från början. Och då kom känslan av total kollaps, känslan av att jag aldrig i livet kommer få den klar i tid.

Då fick jag träffa en underbar människa, min redaktör, som sa att det är bra, att vi tar det redaktionella sen. Men det är bra, storyn håller. I samma stund återkommer hoppet och helt plötsligt lossas jag  från paralysen.

Vilken fantastisk känsla. Och på en vecka har jag i princip skrivit hela manuset, med utgångspunkt från det som var "så dåligt att ingen vill läsa det" till ett i det närmaste färdigt manus. Ja jäklar i det,  snacka om förlossning. Och vilken spurt det blev.

Som ketchupeffekten ungefär.  Det är knappt att jag tror att det är sant.
Men det är sant, jag lovar!
Det märkliga är hur självkänslans lågvatten kan få en att misstro sig själv, in i minsta detalj. Hur den också påverkar ens produktivitet. Och hur enkelt det är att när man sitter i sin ensamhet, tro det värsta.
Och så med ens, bara en liten puff framåt, så blir det som en explosion. 

Kanske är det dags att byta spår, att inte längre sitta i min ensamhet. Lonely wolf, behöver sällskap.


Vi får se vad jag kan finna på till nästa bok, som måste börjas på i slutet av oktober..



fredag 13 juli 2018

Tredje romanen på gång

Jag löptränade mycket förr. Det var en särskild upplevelse som jag inte har fått i någon annan motionsform - möjligen landsvägscykling. Första och andra kilometern gick alltid geschwint. Tredje gick i princip alltid   trögt och jag undrade om jag överhuvudtaget ska kunna klara mig igenom den. Hade jag väl tagit mig igenom den tredje kunde jag i princip springa hur långt som helst - till och med två och tre mil - utan att känna mig trött.

Nu sitter jag och skriver på min tredje roman under tidspress. Och visst går det framåt, men det är betydligt trögare den här gången. Jag funderar mer, är mer kritisk, fastnar i detaljer. Raderar, ändrar, börjar om. Det har säkert sina poänger.

Jag har hittills präntat ner ca 25 000 ord, men så har jag också skrivit i snart tre veckor, med några  dagars uppehåll.  Första veckans skrivande raderades i princip.

Mina två tidigare romaner Vit syren och I egna händer, arbetade jag på ett annorlunda sätt. Jag hade början, mitten och slutet klart för mig när jag började skriva. Mer än så var det inte.

Den här gången har jag byggt storyn redan från början på ett helt annat sätt, post it-lappar och whiteboard, dragit pilar hit och dit ungefär som när man arbetar med en utredning inom Polisen. Kanske stoppade det flödet, vad vet jag. Samtidigt borgar det förmodligen för en ny stil i romanen. Ingenting är till spillo. Och ingenting är en slump.
Samtidigt arbetar jag hårdare med karaktärerna, för att läsaren ska uppfatta utvecklingen.

Men lätt är det inte. Det vill jag bara säga. Även om det är enormt givande och roligt.

Så händer det som jag kanske precis behöver när jag sitter och sliter mitt hår. Det dimper ner ett foto på messenger, sänt av min underbara författarkollega, Helena Kubicek Boye.
Fotot är taget på en sida i tidningen Metro. Vit syren, min debutroman är nämnd som sommarens lästips.

Vit syren lever. Det klickar till i hjärnkontoret. Vilken boost!







fredag 4 maj 2018

Det där med recensioner och konstruktiv kritik

Att vara författare innebär att alltid befinna sig under lupp konstant. För min del - och jag tror för många andras också - är det förknippat med både ångest och outsäglig glädje.
Ibland tänker jag att folk faktiskt inte förstår hur det är att ge ut en roman, att det i princip är som att föda barn fast utan det fysiska momentet.
Jag tycker förvisso att kritik är intressant och viktigt, även sådan som är åt det negativa hållet. Huvudsaken är att kritiken är saklig och framåtbärande.
Så är dock inte alltid fallet. Särskilt inte den kritik som presenteras på Storytel. Den kan vara ångestframkallande så det förslår.

Varför är den ångestframkallande, undrar ni kanske?
Det finns i huvudsak två orsaker till ångesten - för min del. Den ena är att kritiken kan vara fullständigt grundlös och den andra är - och det hänger självklart ihop - att den framförs anonymt.
Det är som i övriga sociala medie-världen. Folk slänger ur sig lite vad som helst, ofta grundlöst, utan att förstå att det är människor det handlar om, det är människor de förkastar, avskyr och anser bör förpassas till sophögen.

Jag funderar en hel del på vad det är som gör människor så okänsliga för andras perspektiv. Kanske är det så att vi alla har en inneboende jävul, den där som vi vanligtvis håller tillbaka för att de sociala koderna säger att vi ska göra så.. men i all den stund vi kan vara anonyma så tillåter vi oss att vara så där riktigt översittarjävliga, för att ingen någonsin kan peka ut oss.

Jag har helt enkelt så gott det går undvikit att läsa kommentarerna på Storytel, men ibland har jag inte lyckats avhålla mig. Och många kommentarer är härliga, avvägda och positiva eller avvägda och negativa. Det gör inte ont alls.
Men när jag läser kommentarer som är rent elaka, då gör det ont. Och då avhåller jag mig ett tag.
Jag har verkligen ingenting emot negativa kommentarer om de är sakliga, konstruktiva och välmenta. Men de där gränslöst otäcka och elaka.. nä..

Vad tänker ni om det här med anonymitet och kritik? Finns det några regler för hur man framför kritik?

/Cecilia


torsdag 3 maj 2018

Att vara författare på riktigt

Den 11 april kom min andra roman I egna händer ut på marknaden och i och med detta kan jag nu kalla mig författare (i alla fall om man förlitar sig på Författarförbundets definition).
Vilken fantastisk känsla, det är svårt att sätta ord på hur stark känslan är.
Och så vacker boken är! Jag tar i den i princip varje dag, luktar på den, tittar i den, rör vid omslaget. Den känslan!

Den 13 april hade jag en välbesökt releasefest, kring 60 gäster dök upp. Och jag måste säga det, releasefest är bland det roligaste som finns. Jag kände mig stolt som en nybliven mamma. Med den skillnaden att bebisen är en bok. En roman. Fattar ni hur stor det är?









Divan Cecilia Sahlström (som faktiskt inte är så mycket diva, men som inte hittade sina läsglasögon och följaktligen fick använda sig av sina slipade solglasögon - den inte lika diviga sanningen)


Vit syren (pocket) och I egna händer (inbunden)

Nu så här tre veckor efter har en annan känsla också dykt upp. Den som handlar om kravet på mig själv, att vara produktiv. Det är någonting annat det än den där jublande och bubblande känslan jag hade vid releasefesten. Men den fyller sin funktion för i dagarna har jag producerat två synopsis till bok nummer tre och fyra. Och så har jag börjat skriva på bok nummer tre. Det är maktpåliggande att vara författare minsann :).

Fridens!

Cecilia