Det där med recensioner och konstruktiv kritik

Att vara författare innebär att alltid befinna sig under lupp konstant. För min del - och jag tror för många andras också - är det förknippat med både ångest och outsäglig glädje.
Ibland tänker jag att folk faktiskt inte förstår hur det är att ge ut en roman, att det i princip är som att föda barn fast utan det fysiska momentet.
Jag tycker förvisso att kritik är intressant och viktigt, även sådan som är åt det negativa hållet. Huvudsaken är att kritiken är saklig och framåtbärande.
Så är dock inte alltid fallet. Särskilt inte den kritik som presenteras på Storytel. Den kan vara ångestframkallande så det förslår.

Varför är den ångestframkallande, undrar ni kanske?
Det finns i huvudsak två orsaker till ångesten - för min del. Den ena är att kritiken kan vara fullständigt grundlös och den andra är - och det hänger självklart ihop - att den framförs anonymt.
Det är som i övriga sociala medie-världen. Folk slänger ur sig lite vad som helst, ofta grundlöst, utan att förstå att det är människor det handlar om, det är människor de förkastar, avskyr och anser bör förpassas till sophögen.

Jag funderar en hel del på vad det är som gör människor så okänsliga för andras perspektiv. Kanske är det så att vi alla har en inneboende jävul, den där som vi vanligtvis håller tillbaka för att de sociala koderna säger att vi ska göra så.. men i all den stund vi kan vara anonyma så tillåter vi oss att vara så där riktigt översittarjävliga, för att ingen någonsin kan peka ut oss.

Jag har helt enkelt så gott det går undvikit att läsa kommentarerna på Storytel, men ibland har jag inte lyckats avhålla mig. Och många kommentarer är härliga, avvägda och positiva eller avvägda och negativa. Det gör inte ont alls.
Men när jag läser kommentarer som är rent elaka, då gör det ont. Och då avhåller jag mig ett tag.
Jag har verkligen ingenting emot negativa kommentarer om de är sakliga, konstruktiva och välmenta. Men de där gränslöst otäcka och elaka.. nä..

Vad tänker ni om det här med anonymitet och kritik? Finns det några regler för hur man framför kritik?

/Cecilia

Att vara författare på riktigt

Den 11 april kom min andra roman I egna händer ut på marknaden och i och med detta kan jag nu kalla mig författare (i alla fall om man förlitar sig på Författarförbundets definition).
Vilken fantastisk känsla, det är svårt att sätta ord på hur stark känslan är.
Och så vacker boken är! Jag tar i den i princip varje dag, luktar på den, tittar i den, rör vid omslaget. Den känslan!

Den 13 april hade jag en välbesökt releasefest, kring 60 gäster dök upp. Och jag måste säga det, releasefest är bland det roligaste som finns. Jag kände mig stolt som en nybliven mamma. Med den skillnaden att bebisen är en bok. En roman. Fattar ni hur stor det är?

Divan Cecilia Sahlström (som faktiskt inte är så mycket diva, men som inte hittade sina läsglasögon och följaktligen fick använda sig av sina slipade solglasögon - den inte lika diviga sanningen)

Vit syren (pocket) och I egna händer (inbunden)

Nu så här tre veckor efter har en annan känsla också dykt upp. Den som handlar om kravet på mig själv, att vara produktiv. Det är någonting annat det än den där jublande och bubblande känslan jag hade vid releasefesten. Men den fyller sin funktion för i dagarna har jag producerat två synopsis till bok nummer tre och fyra. Och så har jag börjat skriva på bok nummer tre. Det är maktpåliggande att vara författare minsann :).

Fridens!

Cecilia