Nu sitter jag och skriver på min tredje roman under tidspress. Och visst går det framåt, men det är betydligt trögare den här gången. Jag funderar mer, är mer kritisk, fastnar i detaljer. Raderar, ändrar, börjar om. Det har säkert sina poänger.
Jag har hittills präntat ner ca 25 000 ord, men så har jag också skrivit i snart tre veckor, med några dagars uppehåll. Första veckans skrivande raderades i princip.
Mina två tidigare romaner Vit syren och I egna händer, arbetade jag på ett annorlunda sätt. Jag hade början, mitten och slutet klart för mig när jag började skriva. Mer än så var det inte.
Den här gången har jag byggt storyn redan från början på ett helt annat sätt, post it-lappar och whiteboard, dragit pilar hit och dit ungefär som när man arbetar med en utredning inom Polisen. Kanske stoppade det flödet, vad vet jag. Samtidigt borgar det förmodligen för en ny stil i romanen. Ingenting är till spillo. Och ingenting är en slump.
Samtidigt arbetar jag hårdare med karaktärerna, för att läsaren ska uppfatta utvecklingen.
Men lätt är det inte. Det vill jag bara säga. Även om det är enormt givande och roligt.
Så händer det som jag kanske precis behöver när jag sitter och sliter mitt hår. Det dimper ner ett foto på messenger, sänt av min underbara författarkollega, Helena Kubicek Boye.
Fotot är taget på en sida i tidningen Metro. Vit syren, min debutroman är nämnd som sommarens lästips.
Vit syren lever. Det klickar till i hjärnkontoret. Vilken boost!