tisdag 2 augusti 2016

Att berätta

Att berätta utan att skriva läsaren på näsan kan vara lite klurigt. När jag berättar vill jag vara osynlig. Den som läser ska inte se det som om det är författaren som berättar, utan karaktärerna är de som förmedlar historien.
Jag tyckte det var svårt och hamnade ganska ofta i ett läge där jag gärna berättade någonting uppifrån.
Alltså, jag satte mig ovanför läsaren och berättade vad som skedde från ett uppifrånperspektiv. Det blev helt enkelt inte bra, eftersom jag då lämnade romanen och försökte förklara olika beteenden, känslor, agerande för läsaren som en utomstående. Då förlorar historien sin tjusning och kan upplevas som en pekpinne.
När jag skrev romanen Vit Syren 2006, gjorde jag massor med fel. Och när jag redigerade den 2016 med hjälp av en redaktör, fick jag klart för mig vad jag gjorde som skadade min berättelse och helt enkelt gjorde den tråkig och distanserad inte minst.

Själva berättelsen kan utgå från en idé, en tanke, en vilja att berätta något specifikt eller att beskriva fenomen i vår tid.
För min egen del ville jag berätta om fenomen, som omges av myter och av fördomar. Bland annat ville jag beskriva fördomar kring vem som begår brott, vilka som har missbruksproblem, i vilka klasser olika sorters brott begås. Det finns så oändligt mycket fördomar kring dessa fenomen.
Till  exempel fördomar om att alkoholism har knytning till klass, utbildning och status,  liksom hustrumisshandel, pedofili samt sexualbrott. Trots att allt detta förekommer i alla klasser och alla samhällen.
Berättandet får därmed mer karaktär av samhällskritik, vilket jag har funnit mer intressant. Att bara beskriva ett brott, som löses av poliser, tyckte jag var ointressant. Vilken funktion fyller en sådan historia?
För mig har det varit ofantligt mycket intressantare att låta läsaren möta något mer än bara en historia serverad på silverfat.

Att berätta om mänsklig misär, skruttighet, ensamhet och kärlekslöshet ville jag. För att öka medvetenhet och förståelse för att ingenting är så enkelt som vi vill.

Jag hoppas att jag har lyckats med föresatsen.






måndag 1 augusti 2016

Vit Syren, debutromanen

Nu har det gått dryga två månader sedan Vit Syren publicerades på Grönegatan Förlag i Lund.
Försäljningen har gått över förväntan och jag är inte längre så nervös för hur det ska gå!

Kriminalromanen har till mesta delen rosats, men inte helt oväntat har någon kritisk röst också hörts. Det känns hårt, samtidigt som det gör mig förbaskad att EN kritiker ska få förta ett stort antal positiva och till och med överväldigande positiva röster.

Vit Syren är min debut, releasepartyt gick av stapeln den 20 maj, på kvällen. Minst 80 gäster kom och firade med mig och bokförläggaren Camilla Ländin på Grönegatan Förlag i Lund. Fram till dess hade jag svettats, våndats, varit skräckslagen och överlycklig.
Under tre månader jobbade jag med redigering, efter redaktörens råd och ibland svidande kritik. Jag slet. Inte bara för att det är jobbigt att redigera på alla sätt och vis, utan också för att det var så mycket som behövde förändras. Den polisorganisation jag hade lämnat 2011 hade förändrats kapitalt och jag fick naturligtvis ändra oerhört mycket för att romanen skulle kännas up to date.

Och en av Sveriges finaste grafiska designers gjorde ett fantastisk jobb med omslag och inlaga. När det väl var dags.

Det var på sommaren 2015 som jag hade ett möte med bokförläggaren, som jag känner sedan några år tillbaka. Hon läste romanen, som den var utformad då och var förtjust. När hon meddelade att hon skulle vilja ge ut den, blev jag så oerhört glad. Hon som inte ens tycker om deckare, hade fastnat för den och streckläst!
Vi satt där, mittemot varandra med ett glas kava och jag visste knappt till mig.
Jag skrev Vit Syren redan 2006, under hösten. Det tog mig 4 veckor. Jag byggde den som ett antikt drama - början, mitt som är vändpunkt ( peripeti) och slutet som är rening (katarsis). Jag vävde ett antal historier runt huvudtråden. Jag är ju litteraturvetare i grunden - gubevars.
Mina huvudkaraktärer har funnits med från början, men de har utvecklats med tiden.

Det var fantastiskt roligt att bygga karaktärerna, att ge dem form och personlighet.

Men det tog 9,5 år innan jag orkade med att redigera Vit Syren. Ni anar inte hur svårt det är att läsa sin egen text. Och ju fler gånger, desto svårare är det. Därför var det kanske bra att den fick vila i så många år.

Men trägen vinner och jag är lycklig och känner stor tillförsikt inför framtiden.

Nu har jag börjat på nästa roman i sviten om Sara Vallén, Rita Anker och deras kolleger.

Det man behöver som författare är tålamod och uthållighet. Se på mig. Det tog nästan 10 år från manuskript till färdig bok :).  En bonus är att man har entusiastiska människor omkring sig som hejar på en.

Inläggen framöver kommer behandla ämnen som berättande, gestaltning och om svårigheterna med att inte skriva läsaren på näsan.

Här kan ni hitta Vit Syren, bland annat!

Vit Syren på Adlibris