tisdag 2 augusti 2016

Att berätta

Att berätta utan att skriva läsaren på näsan kan vara lite klurigt. När jag berättar vill jag vara osynlig. Den som läser ska inte se det som om det är författaren som berättar, utan karaktärerna är de som förmedlar historien.
Jag tyckte det var svårt och hamnade ganska ofta i ett läge där jag gärna berättade någonting uppifrån.
Alltså, jag satte mig ovanför läsaren och berättade vad som skedde från ett uppifrånperspektiv. Det blev helt enkelt inte bra, eftersom jag då lämnade romanen och försökte förklara olika beteenden, känslor, agerande för läsaren som en utomstående. Då förlorar historien sin tjusning och kan upplevas som en pekpinne.
När jag skrev romanen Vit Syren 2006, gjorde jag massor med fel. Och när jag redigerade den 2016 med hjälp av en redaktör, fick jag klart för mig vad jag gjorde som skadade min berättelse och helt enkelt gjorde den tråkig och distanserad inte minst.

Själva berättelsen kan utgå från en idé, en tanke, en vilja att berätta något specifikt eller att beskriva fenomen i vår tid.
För min egen del ville jag berätta om fenomen, som omges av myter och av fördomar. Bland annat ville jag beskriva fördomar kring vem som begår brott, vilka som har missbruksproblem, i vilka klasser olika sorters brott begås. Det finns så oändligt mycket fördomar kring dessa fenomen.
Till  exempel fördomar om att alkoholism har knytning till klass, utbildning och status,  liksom hustrumisshandel, pedofili samt sexualbrott. Trots att allt detta förekommer i alla klasser och alla samhällen.
Berättandet får därmed mer karaktär av samhällskritik, vilket jag har funnit mer intressant. Att bara beskriva ett brott, som löses av poliser, tyckte jag var ointressant. Vilken funktion fyller en sådan historia?
För mig har det varit ofantligt mycket intressantare att låta läsaren möta något mer än bara en historia serverad på silverfat.

Att berätta om mänsklig misär, skruttighet, ensamhet och kärlekslöshet ville jag. För att öka medvetenhet och förståelse för att ingenting är så enkelt som vi vill.

Jag hoppas att jag har lyckats med föresatsen.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar