Cecilia Sahlström

Jag debuterade med Vit syren 2017 (2016) och kom ut med I egna händer april 2018.



torsdag 3 maj 2018

Att vara författare på riktigt

Den 11 april kom min andra roman I egna händer ut på marknaden och i och med detta kan jag nu kalla mig författare (i alla fall om man förlitar sig på Författarförbundets definition).
Vilken fantastisk känsla, det är svårt att sätta ord på hur stark känslan är.
Och så vacker boken är! Jag tar i den i princip varje dag, luktar på den, tittar i den, rör vid omslaget. Den känslan!

Den 13 april hade jag en välbesökt releasefest, kring 60 gäster dök upp. Och jag måste säga det, releasefest är bland det roligaste som finns. Jag kände mig stolt som en nybliven mamma. Med den skillnaden att bebisen är en bok. En roman. Fattar ni hur stor det är?









Divan Cecilia Sahlström (som faktiskt inte är så mycket diva, men som inte hittade sina läsglasögon och följaktligen fick använda sig av sina slipade solglasögon - den inte lika diviga sanningen)


Vit syren (pocket) och I egna händer (inbunden)

Nu så här tre veckor efter har en annan känsla också dykt upp. Den som handlar om kravet på mig själv, att vara produktiv. Det är någonting annat det än den där jublande och bubblande känslan jag hade vid releasefesten. Men den fyller sin funktion för i dagarna har jag producerat två synopsis till bok nummer tre och fyra. Och så har jag börjat skriva på bok nummer tre. Det är maktpåliggande att vara författare minsann :).

Fridens!

Cecilia




2 kommentarer:

  1. Intressant med hur det kan gå från kravlöshet till krav. Hur hanterar du det och varifrån känns kraven störst?
    Är det från dig själv eller förlaget? Eller rent utav från läsare likt mig som bara vill läsa Mer?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är intressant, men jag tror att kraven mest kommer från mig själv, att det blir lite prestationsångest över det hela. Fast inte så mycket att jag har fastnat, eftersom jag ju har skrivit två synopsis och börjat på roman nummer tre.
      I övrigt hanterar jag det genom att ha kontakt med skrivarmänniskor - bland annat en manuscoach, som kan hjälpa mig att komma igång igen.

      Och så klart vill jag också att läsarna ska vara nöjda.. men det känns mer som en sporre!

      Radera