Jag har kämpat med roman nummer tre, trott att jag måste börja om från början efter att ha skrivit ungefär halva.. slängt en massa text, suttit och stirrat på ett blankt blad.. och trott att jag är oduglig. Jag har sovit dåligt i en månad, legat och snott runt, försökt komma på vad det är som inte bra. Men utan resultat. Jag kunde helt enkelt inte se i vilken ände jag skulle börja dra.
Jag beslutade mig för att skriva om från början. Och då kom känslan av total kollaps, känslan av att jag aldrig i livet kommer få den klar i tid.
Då fick jag träffa en underbar människa, min redaktör, som sa att det är bra, att vi tar det redaktionella sen. Men det är bra, storyn håller. I samma stund återkommer hoppet och helt plötsligt lossas jag från paralysen.
Vilken fantastisk känsla. Och på en vecka har jag i princip skrivit hela manuset, med utgångspunkt från det som var "så dåligt att ingen vill läsa det" till ett i det närmaste färdigt manus. Ja jäklar i det, snacka om förlossning. Och vilken spurt det blev.
Som ketchupeffekten ungefär. Det är knappt att jag tror att det är sant.
Men det är sant, jag lovar!
Det märkliga är hur självkänslans lågvatten kan få en att misstro sig själv, in i minsta detalj. Hur den också påverkar ens produktivitet. Och hur enkelt det är att när man sitter i sin ensamhet, tro det värsta.
Och så med ens, bara en liten puff framåt, så blir det som en explosion.
Kanske är det dags att byta spår, att inte längre sitta i min ensamhet. Lonely wolf, behöver sällskap.
Vi får se vad jag kan finna på till nästa bok, som måste börjas på i slutet av oktober..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar