Uppåt i skrivarverkstaden - Nominerad till Storytel Awards 2019 och annat roligt

Ibland är det knappt som en heltidsarbetande människa orkar tänka författande överhuvudtaget. Särskilt så här års.

Så händer det!

Det dimper ner ett mail i inboxen ena dagen och ett brev i postboxen nästföljande dag.

"Du är nominerad till Storytel Awards 2019" 

Det innebär att I egna händer, jag och inläsaren Maria Lyckow är nominerade.  Och vet ni, det känns som:

💫💫"Du är nominerad till Storytel Awards 2019!"💫💫

Och med ens är författandet inte alls något motigt eller jobbigt. Det är så roligt, världens roligaste jobb faktiskt.

Brevet då?

Jo det var från ALIS och Myndigheten för tillgängliga medel:

"Din bok I egna händer (...) har blivit efterfrågad av personer med läsnedsättning som inte kan läsa tryckt text. ALIS (Administration av litterära rättigheter i Sverige) har därför glädjen att meddela att MTM (...) har gjort denna bok tillgänglig som talbok."

Jag blev rörd. Ja det blev jag, rörd och väldigt glad. Och särskilt som 

Musikhjälpen 2018 har som tema "Alla har rätt att funka olika"

Skänk gärna en slant till deras insamling!

Så, två underbara nyheter inom två dagar. 

Jag ångrar inte en sekund att jag tog det där klivet för ett antal år sedan, klivet rakt ut i det okända.

Och hörni, 

Kom för all del ihåg att rösta på I egna händer, start 7 januari 2019!

Med kärlek 

från en mycket glad författare!

Skrivkramp och skrivkramar - Trean snart klar!

Att få en mängd själsliga kramar när en är på väg att ge upp, när gråten och paniken gör en helt paralyserad, är så välgörande och slås inte av något.

Jag har kämpat med roman nummer tre, trott att jag måste börja om från början efter att ha skrivit ungefär halva.. slängt en massa text, suttit och stirrat på ett blankt blad.. och trott att jag är oduglig. Jag har sovit dåligt i en månad, legat och snott runt, försökt komma på vad det är som inte bra. Men utan resultat. Jag kunde helt enkelt inte se i vilken ände jag skulle börja dra.

Jag beslutade mig för att skriva om från början. Och då kom känslan av total kollaps, känslan av att jag aldrig i livet kommer få den klar i tid.

Då fick jag träffa en underbar människa, min redaktör, som sa att det är bra, att vi tar det redaktionella sen. Men det är bra, storyn håller. I samma stund återkommer hoppet och helt plötsligt lossas jag  från paralysen.

Vilken fantastisk känsla. Och på en vecka har jag i princip skrivit hela manuset, med utgångspunkt från det som var "så dåligt att ingen vill läsa det" till ett i det närmaste färdigt manus. Ja jäklar i det,  snacka om förlossning. Och vilken spurt det blev.

Som ketchupeffekten ungefär.  Det är knappt att jag tror att det är sant.

Men det är sant, jag lovar!

Det märkliga är hur självkänslans lågvatten kan få en att misstro sig själv, in i minsta detalj. Hur den också påverkar ens produktivitet. Och hur enkelt det är att när man sitter i sin ensamhet, tro det värsta.

Och så med ens, bara en liten puff framåt, så blir det som en explosion. 

Kanske är det dags att byta spår, att inte längre sitta i min ensamhet. Lonely wolf, behöver sällskap.

Vi får se vad jag kan finna på till nästa bok, som måste börjas på i slutet av oktober..

Tredje romanen på gång

Jag löptränade mycket förr. Det var en särskild upplevelse som jag inte har fått i någon annan motionsform - möjligen landsvägscykling. Första och andra kilometern gick alltid geschwint. Tredje gick i princip alltid   trögt och jag undrade om jag överhuvudtaget ska kunna klara mig igenom den. Hade jag väl tagit mig igenom den tredje kunde jag i princip springa hur långt som helst - till och med två och tre mil - utan att känna mig trött.

Nu sitter jag och skriver på min tredje roman under tidspress. Och visst går det framåt, men det är betydligt trögare den här gången. Jag funderar mer, är mer kritisk, fastnar i detaljer. Raderar, ändrar, börjar om. Det har säkert sina poänger.

Jag har hittills präntat ner ca 25 000 ord, men så har jag också skrivit i snart tre veckor, med några  dagars uppehåll.  Första veckans skrivande raderades i princip.

Mina två tidigare romaner Vit syren och I egna händer, arbetade jag på ett annorlunda sätt. Jag hade början, mitten och slutet klart för mig när jag började skriva. Mer än så var det inte.

Den här gången har jag byggt storyn redan från början på ett helt annat sätt, post it-lappar och whiteboard, dragit pilar hit och dit ungefär som när man arbetar med en utredning inom Polisen. Kanske stoppade det flödet, vad vet jag. Samtidigt borgar det förmodligen för en ny stil i romanen. Ingenting är till spillo. Och ingenting är en slump.
Samtidigt arbetar jag hårdare med karaktärerna, för att läsaren ska uppfatta utvecklingen.

Men lätt är det inte. Det vill jag bara säga. Även om det är enormt givande och roligt.

Så händer det som jag kanske precis behöver när jag sitter och sliter mitt hår. Det dimper ner ett foto på messenger, sänt av min underbara författarkollega, Helena Kubicek Boye.
Fotot är taget på en sida i tidningen Metro. Vit syren, min debutroman är nämnd som sommarens lästips.

Vit syren lever. Det klickar till i hjärnkontoret. Vilken boost!

Det där med recensioner och konstruktiv kritik

Att vara författare innebär att alltid befinna sig under lupp konstant. För min del - och jag tror för många andras också - är det förknippat med både ångest och outsäglig glädje.
Ibland tänker jag att folk faktiskt inte förstår hur det är att ge ut en roman, att det i princip är som att föda barn fast utan det fysiska momentet.
Jag tycker förvisso att kritik är intressant och viktigt, även sådan som är åt det negativa hållet. Huvudsaken är att kritiken är saklig och framåtbärande.
Så är dock inte alltid fallet. Särskilt inte den kritik som presenteras på Storytel. Den kan vara ångestframkallande så det förslår.

Varför är den ångestframkallande, undrar ni kanske?
Det finns i huvudsak två orsaker till ångesten - för min del. Den ena är att kritiken kan vara fullständigt grundlös och den andra är - och det hänger självklart ihop - att den framförs anonymt.
Det är som i övriga sociala medie-världen. Folk slänger ur sig lite vad som helst, ofta grundlöst, utan att förstå att det är människor det handlar om, det är människor de förkastar, avskyr och anser bör förpassas till sophögen.

Jag funderar en hel del på vad det är som gör människor så okänsliga för andras perspektiv. Kanske är det så att vi alla har en inneboende jävul, den där som vi vanligtvis håller tillbaka för att de sociala koderna säger att vi ska göra så.. men i all den stund vi kan vara anonyma så tillåter vi oss att vara så där riktigt översittarjävliga, för att ingen någonsin kan peka ut oss.

Jag har helt enkelt så gott det går undvikit att läsa kommentarerna på Storytel, men ibland har jag inte lyckats avhålla mig. Och många kommentarer är härliga, avvägda och positiva eller avvägda och negativa. Det gör inte ont alls.
Men när jag läser kommentarer som är rent elaka, då gör det ont. Och då avhåller jag mig ett tag.
Jag har verkligen ingenting emot negativa kommentarer om de är sakliga, konstruktiva och välmenta. Men de där gränslöst otäcka och elaka.. nä..

Vad tänker ni om det här med anonymitet och kritik? Finns det några regler för hur man framför kritik?

/Cecilia

Att vara författare på riktigt

Den 11 april kom min andra roman I egna händer ut på marknaden och i och med detta kan jag nu kalla mig författare (i alla fall om man förlitar sig på Författarförbundets definition).
Vilken fantastisk känsla, det är svårt att sätta ord på hur stark känslan är.
Och så vacker boken är! Jag tar i den i princip varje dag, luktar på den, tittar i den, rör vid omslaget. Den känslan!

Den 13 april hade jag en välbesökt releasefest, kring 60 gäster dök upp. Och jag måste säga det, releasefest är bland det roligaste som finns. Jag kände mig stolt som en nybliven mamma. Med den skillnaden att bebisen är en bok. En roman. Fattar ni hur stor det är?

Divan Cecilia Sahlström (som faktiskt inte är så mycket diva, men som inte hittade sina läsglasögon och följaktligen fick använda sig av sina slipade solglasögon - den inte lika diviga sanningen)

Vit syren (pocket) och I egna händer (inbunden)

Nu så här tre veckor efter har en annan känsla också dykt upp. Den som handlar om kravet på mig själv, att vara produktiv. Det är någonting annat det än den där jublande och bubblande känslan jag hade vid releasefesten. Men den fyller sin funktion för i dagarna har jag producerat två synopsis till bok nummer tre och fyra. Och så har jag börjat skriva på bok nummer tre. Det är maktpåliggande att vara författare minsann :).

Fridens!

Cecilia

Att berätta

Att berätta utan att skriva läsaren på näsan kan vara lite klurigt. När jag berättar vill jag vara osynlig. Den som läser ska inte se det som om det är författaren som berättar, utan karaktärerna är de som förmedlar historien.
Jag tyckte det var svårt och hamnade ganska ofta i ett läge där jag gärna berättade någonting uppifrån.
Alltså, jag satte mig ovanför läsaren och berättade vad som skedde från ett uppifrånperspektiv. Det blev helt enkelt inte bra, eftersom jag då lämnade romanen och försökte förklara olika beteenden, känslor, agerande för läsaren som en utomstående. Då förlorar historien sin tjusning och kan upplevas som en pekpinne.
När jag skrev romanen Vit Syren 2006, gjorde jag massor med fel. Och när jag redigerade den 2016 med hjälp av en redaktör, fick jag klart för mig vad jag gjorde som skadade min berättelse och helt enkelt gjorde den tråkig och distanserad inte minst.

Själva berättelsen kan utgå från en idé, en tanke, en vilja att berätta något specifikt eller att beskriva fenomen i vår tid.
För min egen del ville jag berätta om fenomen, som omges av myter och av fördomar. Bland annat ville jag beskriva fördomar kring vem som begår brott, vilka som har missbruksproblem, i vilka klasser olika sorters brott begås. Det finns så oändligt mycket fördomar kring dessa fenomen.
Till  exempel fördomar om att alkoholism har knytning till klass, utbildning och status,  liksom hustrumisshandel, pedofili samt sexualbrott. Trots att allt detta förekommer i alla klasser och alla samhällen.
Berättandet får därmed mer karaktär av samhällskritik, vilket jag har funnit mer intressant. Att bara beskriva ett brott, som löses av poliser, tyckte jag var ointressant. Vilken funktion fyller en sådan historia?
För mig har det varit ofantligt mycket intressantare att låta läsaren möta något mer än bara en historia serverad på silverfat.

Att berätta om mänsklig misär, skruttighet, ensamhet och kärlekslöshet ville jag. För att öka medvetenhet och förståelse för att ingenting är så enkelt som vi vill.

Jag hoppas att jag har lyckats med föresatsen.

Vit Syren, debutromanen

Nu har det gått dryga två månader sedan Vit Syren publicerades på Grönegatan Förlag i Lund.
Försäljningen har gått över förväntan och jag är inte längre så nervös för hur det ska gå!

Kriminalromanen har till mesta delen rosats, men inte helt oväntat har någon kritisk röst också hörts. Det känns hårt, samtidigt som det gör mig förbaskad att EN kritiker ska få förta ett stort antal positiva och till och med överväldigande positiva röster.

Vit Syren är min debut, releasepartyt gick av stapeln den 20 maj, på kvällen. Minst 80 gäster kom och firade med mig och bokförläggaren Camilla Ländin på Grönegatan Förlag i Lund. Fram till dess hade jag svettats, våndats, varit skräckslagen och överlycklig.
Under tre månader jobbade jag med redigering, efter redaktörens råd och ibland svidande kritik. Jag slet. Inte bara för att det är jobbigt att redigera på alla sätt och vis, utan också för att det var så mycket som behövde förändras. Den polisorganisation jag hade lämnat 2011 hade förändrats kapitalt och jag fick naturligtvis ändra oerhört mycket för att romanen skulle kännas up to date.

Och en av Sveriges finaste grafiska designers gjorde ett fantastisk jobb med omslag och inlaga. När det väl var dags.

Det var på sommaren 2015 som jag hade ett möte med bokförläggaren, som jag känner sedan några år tillbaka. Hon läste romanen, som den var utformad då och var förtjust. När hon meddelade att hon skulle vilja ge ut den, blev jag så oerhört glad. Hon som inte ens tycker om deckare, hade fastnat för den och streckläst!
Vi satt där, mittemot varandra med ett glas kava och jag visste knappt till mig.
Jag skrev Vit Syren redan 2006, under hösten. Det tog mig 4 veckor. Jag byggde den som ett antikt drama - början, mitt som är vändpunkt ( peripeti) och slutet som är rening (katarsis). Jag vävde ett antal historier runt huvudtråden. Jag är ju litteraturvetare i grunden - gubevars.
Mina huvudkaraktärer har funnits med från början, men de har utvecklats med tiden.

Det var fantastiskt roligt att bygga karaktärerna, att ge dem form och personlighet.

Men det tog 9,5 år innan jag orkade med att redigera Vit Syren. Ni anar inte hur svårt det är att läsa sin egen text. Och ju fler gånger, desto svårare är det. Därför var det kanske bra att den fick vila i så många år.

Men trägen vinner och jag är lycklig och känner stor tillförsikt inför framtiden.

Nu har jag börjat på nästa roman i sviten om Sara Vallén, Rita Anker och deras kolleger.

Det man behöver som författare är tålamod och uthållighet. Se på mig. Det tog nästan 10 år från manuskript till färdig bok :).  En bonus är att man har entusiastiska människor omkring sig som hejar på en.

Inläggen framöver kommer behandla ämnen som berättande, gestaltning och om svårigheterna med att inte skriva läsaren på näsan.

Här kan ni hitta Vit Syren, bland annat!

Vit Syren på Adlibris